Jag sätter mig framför skärmen, ett spel jag knappt minns namnet på har fångat mig igen. Först tänker jag att närmaste målet är en fiende, men jag lär mig snabbt att det inte alltid är så. Ett skrik, en missad knapp, och jag inser att jag måste vara mer försiktig. Det är ett av de där spelen som inte är ett före-och-efter i genren, men som ändå fastnar.
Det känns som när man som barn hittade ett spel på en gammal dator man inte förstod, men man spelade det ändå för att det var bra. Jag grubblar över varför det inte är mer populärt. Det är inte slop, inte bara utfyllnad. Det har en egen charm, något råbarkat och ärligt som saknas i dagens massproducerade spel.
Jag testade det lite tidigare, men det var inte många som spelade då. Ändå fungerar det perfekt, det kraschar inte, det är underhållande. Det påminner mig om hur spel brukade vara innan allt blev tjänster med mikrotransaktioner och konstgjord press. Jag har inga pengar att köpa delar till min dator, men det här spelet kör ändå bra.
Det är inte en person, en demon, och dess namn låter inte demoniskt nog för de andra. De litar inte på honom, men om han lyckas är han värd att existera, annars går han under. Det är en enkel berättelse, men den känns personlig. Jag navigerar mellan nivåer, försöker komma ihåg vilka förmågor jag inte ska använda, och fastnar i en rytm som är nästan meditativ.
Till slut hittar jag en bana som kräver is, men jag har ingen is. Jag måste välja en annan väg, men jag har ont om resurser. Armor jag inte kan bära, vapen som inte passar. Jag samlar mod och går in i nästa rum.
Hjärtat slår när något rör sig i mörkret. Jag tänker på hur sällsynt det är att hitta något så här genuint, något som inte är designat för att tjäna pengar utan bara för att vara bra. Kanske är det därför jag fortsätter, trots att jag inte vet vad som väntar.
