Min hand darrade när Camilla öppnade dörren till tvättstugan. Där, bland tvättmedelsflaskor och den brummande varmvattenberedaren, stod en smal 90-säng och mitt gamla skrivbord. ”Det här är tillfälligt, Nova”, sa hon och vek ihop mina tröjor ovanpå torktumlaren. ”Var inte så dramatisk.
”
Två år tidigare hade hon lämnat pappa för Konrad och hans förmögenhet. Nu skulle hans dotter Vera ha ett riktigt rum. Jag fick tvättstugan. Fem år senare, när Konrad tyckte att jag kostade för mycket, flyttade jag till pappa Åke.
”Du valde att bo hos din far”, sa mamma till gästerna. ”Hon ville ha något enklare. ”
Det var inte jag som valde. Jag blev flyttad som en möbel som inte passade in.
Jag byggde mig själv ändå. Stipendium, universitet, jobb på tak med solpaneler. Rowan kom in i mitt liv med stadiga händer och en blick som såg mig. Vi köpte ett litet radhus, sparade varenda krona.
Vi byggde ett hem av spik och linolja. När Camilla ringde och sa att banken tagit villan var rösten annorlunda. ”Vi behöver bo hos er”, sa hon. Nova, vi har ingenstans.
Jag öppnade dörren sex centimeter, enligt min egen regel, och lät kedjan stanna i karmen. ”Ni sitter här”, sa jag och pekade på verandastolarna. ”Dörren är stängd. ”
”Nova, snälla”, bad Vera utan solglasögonen.
”Jag har regler. De gäller alla. ”
Jag stängde dörren. Låset klickade med ett litet ljud som betydde allt.
I rummet bredvid stod en handgjord spjällsäng i lönn som Åke byggt till sitt barnbarn. Ängsblommor målade i hörnet. Min dotter rörde sig i magen, ivrig som om hon redan visste hur man bygger.
